zhongguokina.blogg.se

Hej igen kära läsare.

 

Nu sitter jag åter igen i ett snöigt och kallt Changchun på ett ödsligt universitet eftersom nu också kineserna försvunnit. Till min stora överaskning har de under de två veckor jag varit borta hunnit med att riva tre byggnader i min närhet inte minst än av mataffärerna, I övrigt var matsalen stängd och lika så den andra mataffären så förtäring av mat blev med ens ett mycket större projekt en vad jag hade tänkt mig så det blir lite mer nudlar nu. Att ta sig ut här på gatorna är ett projekt bara det eftersom en varmfront för några dagar sedan skapade ett lager smältvatten som snabbt frös till igen när temperaturen åter gick mot det normala -15, - 20. så allt utom bilvägarna är en isbana och sedan igår också med ett fint lager nysnö på. En kines är emellertid kvar då hon kommer från Changchun trakten så vi planerar att studera kinesiska några gånger i veckan vilket är bra. Jag har förövrigt inte så mycket annat att göra nu så jag ska försöka studera en del. 

 

Det känns lite konstigt att sitta här i kylan när man bara för några dagar sedan låg i en solstol på stranden klädd i bara badbyxor. Båda förhållanden ryms i samma stora land. Den 17 januari tog jag flyget ner till Beijing och övernattade på ett hotell intill flygplatsen som är en av världens största och den som har fläst passagerare per år. Tack och lov hade hotellet gratis upphämtning på flygplatsen så den biten gick bra. Dagen därpå mötte jag upp mina föräldrar och de fyra skåningar som också skulle ingå i vår resegrupp, ett glatt och trevligt gäng i mina föräldrars ålder som inte hade besökt Kina tidigare. Men guiden som skulle möta oss stod ej att finna. Vi sprang runt och tittade på skylltar som olika upphämtare höll upp för att deras gester skulle hitta dem men ingen fanns som hade med oss och göra. 30 minuter försenad kom dock guiden som missuppfattat ankomsttiden. Steven var hans västerlänska namn och hans engelska var också mycket bra. Tillsammans åkte vi en minibuss till hotellet innanför den andra ringleden i närheten av förbjudna staden samt åt en god lunch med många läckerheter. Jag fick här bidra med lite av de kunskaper och erfarenheter om Kina jag redan hunnit sammla på mig. Därefter blev det en tur till stadens museum i stadsplanering där vi fick en bra översikt över staden och dess utveckling och inte minst dess utmaningar så som vattenförsörgningen och luft kvaliten. I detta nu byggs långa tunnlar från södra Kina som ska frakta vatten upp till det torrare norra Kina. Det är nödvändigt då staden redan torrlagt sina gamla vattenreservoarer samt sänkt grundvattennivån rejält. Vad gäller biltrafiken finns ännu ingen bra lösning bara små justeringar har gjorts som att förbjuda bilar med udda eller jämn sista siffra i registreringsnummret under vissa dagar på vissa platser. Man bygger också ut lokaltrafiken med eldrivna bussar och fler tunnelbanelinjer men då måste man ha i åtanke att den största källan till energi är kolkraft. Vad gäller luftkvaliten hade vi tur den var för att vara Beijing helt ok. Nästföljande dag drog vi till Himelskafridens torg där vi tittade ut över alla de välkända byggnaderna och fick berättat var den välkända bilden på mannen som stoppar stridsvagnar i anslutning till massakern var tagen och hur den västerlänska fotografen lyckats görmma filmen på en toalett. Sammtidigt blev vi studerade av nyfikna bönder som turistade i sin huvudstad och sannerligen inte sätt så många västerlänningar tidigare. När vi sedan vandrade in i den förbjudna staden under Mao,s poträtt började det snöa små fina flingor vilket fick staden att se ut som den ibland gör på gamla kinesiska filmer när det är vinter. Fördelen med att åka i lågsäsång är förståss att det inte är fullproppat med folk även om vinterhalkan är en utmaning. Staden studerades övergrippande vi han inte in i alla 9900 rum och dessutom är palatsets skatter inte kvar där så de flästa rummen är mer eller mindre tomma. Ska man se skatterna får man åka till Taiwan då nationalisterna tog skatterna med sig när de flydde undan Mao och Japanerna. Efter staden som också begrundades ovanifrån från en kulle med ett Buddha tempel på bar det av för lunch  hos en familj i hutongerna. Hutongerna är Bejings gamla stadsbebyggelse som är en till två våningar hög och består av fyra hus ihopsatta så att de bildar en innegård. De senaste 30 åren har dock många av dessa rivits för att ge plats åt ny bebyggelse me nu har Kinas regering börjat insett dess värde och skyddar dem. Det var en god måltid hos en trevlig familj med en son som absolut ville vara med oss och gärna också ta del av godsakerna vilket hans farfar och farmor försökte hindra honom ifrån. På vägen till och från familjen åkte vi såkallad rickshaw vilket är en cykeltaxi som nuförtiden bara får åka runt och i hutongerna i turistsyfte inte som vanlig taxivärksamhet man känner sig som en stor, fet, lat västerlänsk turist när man åker sådan men de som kör dem ska ju ha ett levebröd de också.

 

Nästföljande dag bar det av till den stora muren några mil utanför Beijing. Det var en strålande dag och vi färdades jämsides en av de numera uttorkade vattendrag som en gång transporterade vatten från sjöar i berget till Bejing. Väl uppe bjöds det på fantastisk utsikt och en utmaning vad gäller att försöka ta sig fram på den snöbeklädda muren som bekant inte är helt rak och under vintern väldigt hal på sina håll. Vi försökte föreställa oss mongoler och andra fientliga armeers invationsförsök och kom så småningom till slutsatsen att det måste ha varit omöjligt att transportera en stor armé på häst över de berg som muren här var byggd på även utan muren. Guiden bekräftade våra misstankar och sade att den aktuella mursträckan inte hade angripits i någon större utsträckning. Mina tankar gick till de soldater som trots allt fick sitta där och bevaka muren, man kan ju anta att alla dagar inte var så fina som den dag vi besökte muren. Efter muren blev det lunch och sedan en tur till sommarpalatset som när det byggdes låg i utkanten av Beijing men nu var inbyggd i staden. Hit drog kejsarfamiljen på sommaren för att finna ro och svalka, det aktuella palatset är dock mindre än det ursprungliga eftersom det brändes ner av en samling invaderande fransmän och britter. Här finns bla. världens längsta korridor som knyter samman olika byggnader samt marmor båten som en kejsarinna lät bygga till sig själv för pengar som skulle ha gått till flottan vilket bidrog till att den kinesiska armén inte hade råd med tillräcklig mängd aminition när japanerna invaderade. Det blev också ett besök på olympia området vilket pga. sin storlek var en häftig upplevelse. 

 

Sista dagen i bejing besökte vi en marknad där jag för 150kr investerade i en skärp från diesel och en plånbok från D&G. Försäljaren försäkrade att de var äkta när hon som utgångspris sa 1200kr men när andra budet blev 600kr längre fanns all anledning att tvivla så i slutändan betalade jag säkerligen överpris ändå. Men även plagiat kan ju se bra ut. Himlens tempel fick också ett besök dit kejsaren i egenskap av himmlens son skulle utföra lite rittualer för att folket skulle få bra skördar. Så slog skördarna fel fanns det all anledning att ifrågasätta kejsaren. I samma park var pensionärerna i full gång med att träna, sjunga, spela spel och utföra tai shi synnerligen aktiva och viga åldringar. Vi borde arbeta för att våra parker i högre utsträckning får samma funktion. Nu lite bilder.

Mina föräldrar vid ingången till en shoppinggata som även tidigare utgjort en av centralgatorna i Bejing, här finns renoverad hutongbebyggelse och bakom dem mer slitna hutonger. I bakgrunden ser vi en av stadens gamla torn.
  Himelska fridens torg med hela gänget sammlat, i bakgrunden kan vi se ingången till förbjudna staden och Maopoträttet.

 

    

Himlens tempel, i denna pagoda fick ingen följa kejsaren som här utförde någon form av ritualer till himelens gud. Vad han verkligen gjorde vet man inte. 

 

Efter detta lämnade vi Bejing för att bege oss söder ut till en "liten" stad vid namn Yangshuo i storlek med Visby och så får man där till lägga till de 600,000 personerna som är bosatta på landsbyggden runt om kring. Men under högsesång kunde befolkningen i dalen uppgå till mycket mer men som tur var var det inte högsesång. Det innebar att det heller inte var super varmt men i jämförelse med norra Kina var det riktigt skönt även om vädret ofta var dimmigt. Yangshou är känd för sina berg som sticker upp lite här och var i det omgivande landskapet oftast helt täckta i grönska. I dalen mellan bergen slingrar sig ett par floder fram. Här i trakterna odlas bla. ris och risodlingar täcks med vatten så området är vanligtvis mycket blött. Men nu var det inte ris säsång däremot apelsin säsång så de såg vi fler av. Vi bodde på ett fint hotell mitt inne i staden mitt i mot McDonalds vilket räddade oss ankomstkvällen då vi var väldigt sena pga. den strulande inrikesflygtrafiken. Hotellet var av god standard vilket innebar glasväggar på badrummet tack och lov med draperier. Första dagen möttes vi av en guide som tog oss ut på landsbyggden där vi under tvåtimmar skulle flyta fram på bambuflottar och studera det vackra landskapet. Vid flera tillfället bröts lugnet av små vattenfall som vi skulle åka ner för och vid ett av dem blev det ett rejält plask annars var problemet det att vattennivån var låg så våra förare som likt gondolerna i venedig stod bakom oss och förde fram flotten med en bambu pinne hade fullt shå att få loss oss när vi fastnade. Det var uppenbart att flera av grabbarna var skolungdommar som för tillfället hade lov likt mig själv och tjänade lite extra genom att jobba med turister. För dem blev arbetet en lek, de ropade och hojtade till varandra och skrattade åt varandra när någon av dem blev blöt eller fastnade. Min och pappas förare var mycket skicklig, han bodde precis vid floden så han hade nog gjort det där tidigare. Ut med floden stod kvinnor och tvättade kläder, levnadsförhållandena där är mycket enklare en i städerna. Efter flodturen skulle vi äta på en lokal restaurang vilket var trevligt, att sitta där på en veranda med flod och berg runt omkring sig och äta god mat. Där efter fick vi tala med byns älste vars familj hade ägt huset i 350 år och huset själv var dubbelt så gamalt. Han berättade om hur det fungerade med markägande och om utflyttningen till städerna samt om hur de hade gömt sig i grottor i bergen när japanerna anföll under kriget. Den som säljer marken och flyttar ut kan inte återvända då andra tar över vilket innebär att jordlotterna blir större och mer ekonomiskt gångbara. Det är inte möjligt att flytta in och köpa mark. På det efterföljande cykelturen på små vägar i landsbyggden observerade vi att bönderna höll på att uppgradera, hus byggdes överallt så landsbyggden kändes mer som en lång by. Några vattenbufflar såg vi också sedan hade vi även förmånen att bli inbjudna på lite färsk frukt hos guidens hem som vi cyklade förbi. Ett tvåvånings hus med betonggolv, sparsamt möblerat med några soffor, ett bord och en platt TV. 

 

Dagen därpå åkte vi till en grotta som kallades silvergrottan. En mycket vacker grotta med rena små sjöar som fungerade som speglar. En del av grottformationerna innehöll silver som glimmade i ljuset från lampor. Därpå blev det lunch på landsbyggden igen där vi fick testa på de torkade och rökta korvar som vi såg hängde hos många hushåll och de skulle egentligen avnjutas på nyår men var goda ändå, tyckte iallafall jag. Sista dagen i Yanhshuo blev det shopping och stadsvandring på egenhand.

 

 

 

Flott turen som på den översta bilden gick under en 600 år gammal bro.

 

 

Här var det 600 år gamla huset som varit byns främsta byggnad under långtid. Här sammlades byborna under nyåret och andra högtider till fest. I denna byggnad fanns vår restaurang.

 

Silvergrottans främsta silverskatt.

 

Efter Yangshuo bar det av ännu längre söderut till Kinas sydligaste stad Sanya på ön Hainan. Detta är Kinas främsta turistort för sol och bad men också en populär ort för Ryssar att besöka vilket märks i att folk här är mycket dåliga på engelska men dessto bättre på ryska vilket visserligen inte hjäpte oss. Här kunde vi lämna jackorna och ta på oss solglasögon och badbyxor för att utforska stranden. Hotellet i Sanya var ännu lyxigare än yangshuo vilket innebar att vi inte ens fick en glasvägg till badrummet utan ett öppet fönster så att man utan svårighet kunde ligga i badkaret och titta på TV i sovrummet intill. Dock fanns en transparent tunn rullgardin man kunde dra ner. Hotellet hade en fin pool med utiskt över havet. Vi såg till att pröva både pol och strand samt utforka områdena mellan alla hotell för de fanns det många av. Att beställa mat blev nu en utmaning dels för att sydkineserna har en dialekt som gör det ännu svårare att kommunicera med mig och för den totala bristen på engelska samt att vi i Sanya inte hade någon guide annat en under en dag. Men efter mycket om och men så fick vi mat på bordet och mer en vanligt av detta var från havet då det är Hainans speciallitet. Att det var en turistord märktes också på priserna. En sak som är populär i Sanya är Hawaii skortor med matchande kortbyxor framförallt hos kinesiska men. Dessa gick att köpa på strandens butiker och ibland kunde man se en hel grupp manliga kineser som alla bar dessa kläder i lite olika färger. Om det är en del i den kinesiska drömmen att få ha semester som amerikanarna som allt fler nu har möjlighet till är något man kan fråga sig. I Sanya ska man köpa pärlor för där är chansen större att de är äkta så det gjorde min mor med största antusiasm även om den äkta varan lätt kan dra iväg till 5 siffriga belopp beroende på pärlornas kvalite. En dag hade vi guide så då bar det iväg till en fiskeby en bit ifrån stan. Denna by hade en utomhusmarknad där man kunde köpa mat vilket vi gick runt och tittade på samt försökte identifiera olika grönsaker och fiskar. Efter det satte vi oss på en liten båt och åkte ut till en by som flöt på vattnet. Där bodde ett hundratal familjer i små hus och de ägnade sig åt fiske precis som de gjort i många generationer. Vid varje hushåll fanns en havsbasäng omgiven av bryggor där fiskar och musslor simmade runt i nedsänkta nät så att de inte skulle rymma. I denna by låg en restaurang och flöt vilket vi gjorde ett besök på och på menyn var det givetvis fisk och musslor och det var mycket gott. Men först fick vi titta på när personalen hade igäl den fisk vi valt ut med en pinne. Vi fick också se en blåsfisk som ägaren tog upp genom att hålla den i ögonen och sedan la han den på bryggan, på än gång blåste den upp sig och var på god väg att rulla iväg. Restaurangen var ingen stort turist ställe utan dit kom lokalbefolkningen. Turisterna åkte istället linbana över byn ut till en ö i närheten där det fanns apor. Så vi kände oss rätt ensamma framförallt som västerlänska turister. På vägen till fiskebyn skumpade vi fram på gropiga vägar och observerade att bönderna här höll på att renovera till finare hus med grekiska pelare vid entrén. De hade alla fått bidrag för att staten tog en del av deras mark för att mitt ute i tillsynes ingen stans bygga en massa höghus troligen i ett försök att undvika ytterligare exploatering av staden Sanya. Efter lunchen blev det en tur till varma källor (till synes konstgjorda sådana) för att bada. Det fanns pooler i olika temperaturer och med olika tillsatser så som mölk, rosblad, kaffe och öl. En av de mer roliga polerna var den med små fiskar som åt av ens hud vilket skulle vara bra för huden. Men det kittlade så förbaskat så det var svårt att ligga still. I Sanya beslöt också vi följa skåningarnas exempel gällande att köpa  så kallade stänkare (Beck uttryck) i form av wiskey eller det inhemska kinesiska risbrännvinet som finns i många olika varianter, priser och kvalité. Skåningarna var dock betydligt mer på hugget och skulle in i varje spritbutik för att jämföra priser, och spritbutiker finns det många. Fickpluntan följde ibland med på våra utflykter, är det semester så är det.